”Jag måste skriva om vad jag bryr mig om, annars kan jag inte skriva alls.”

Ginny Rorby är en av få författare som har skrivit böcker med ett dövt barn som huvudperson. Hennes bok Hurt Go Happy (2006) (på svenska Sukari min vän, 2007) handlar om den döva flickan Joey och hur hon träffar schimpansen Sukari som kan teckenspråk. Tillsammans utvecklar de en nära vänskap bland annat baserad på ett gemensamt utanförskap. Efter ett flertal förvecklingar räddar Joey Sukari undan ett hemskt öde som ”furry test tube”.

Det är detta som är en av Rorbys huvud poänger. Allt för många schimpanser utnyttjas av människor som ser dem som söta dockor utan förstånd eller känslor. När ”dockorna” blir större blir de jobbiga och 'fula' och skickas iväg. I bästa fall hamnar de på ett reservat av varierande kvalitet, men ofta går de till just forskningslaboratorier där de används som 'håriga provrör' för allt från HIV och hepatit c till bekämpningsmedel.

Berättelsen i Sukari min vän är förvisso påhittad, men Ginny Rorby menar att den speglar en ofta grym verklighet, både för döva barn och ”omhändertagna” schimpanser. Tyvärr går detta budskap delvis förlorat i den svenska utgåvan av boken då förlaget strukit ett efterord av författaren, där hon förklarar sitt engagemang i dessa frågor och sin inspiration till att skriva boken. Dessutom har man valt att ge boken en omslagsbild med en levande schimpans unge på. ”Det är precis den sortens bilder jag är emot, så det är sorgligt” säger Rorby.

I sitt författande märkte Rorby tidigt i sin karriär att hon inte ville skriva om vad hon kunde, utan om vad hon kände stark passion inför. Därför vill hon att boken skall provocera till eftertanke över skillnaderna mellan människor och djur, och vad vi som människor får göra mot de senare. Dessutom vill hon med Sukari min vän ge döva barn och djur en röst. ”Om du inte har någon politisk röst, har du heller inget skydd i samhället” menar hon.

Besöket på LitteraLund har varit kombinerat med bland annat skolbesök. Vid ett sådan på en dövskola i Lund berättade läraren för Rorby om barnens förvåning över att hon inte själv var döv. De tyckte att beskrivningen av hur det är att vara döv var väldigt träffande och de hade blivit mycket rörda av hela berättelsen.

”Jag tror aldrig jag har fått en finare komplimang” säger en tårögd Ginny Rorby.

Tobias Vemmenby