Det var nära att det inte blev någon Persepolis för bloggredaktionen. Ingen hade nämligen tänkt på att reservera en biljett för oss. Men det löste sig snart och jag kunde ta plats i den fulla salongen. Detta var nog det populäraste arrangemang jag varit på under hela LitteraLund, de var tvungna att visa bort ett flertal besökare vid dörren eftersom platserna inte räckte till på långa vägar.

Filmen är en nästan expressionistisk svart-vit självbiografi, som visar en flickas, Marjane Satrapi, liv i revolutionens Iran. Hon växer upp vid tiden för shahens störtande, genomlever det påföljande tumultet när Ruhollah Khomeini tar makten och får uppleva utanförskap i Europa. Men i alla denna storpolitik finns också en familjs kamp för överlevnad och sina egna ideal, och en ung kvinnas kamp för personligt uttryck trots slöja. Även åskådliggörandet av puberteten var mycket träffande, och mina tre väninnor som såg filmen samtidigt som jag, instämde enhälligt i att beskrivningen var mycket träffande.

Persepolis har en mängd intressanta karaktärer, men den jag tar med mig i mina tankar är nog Marjanes mormor. En kvinna som är lika stolt som hon är pragmatisk. Hon lär sin dotterdotter att hon inte skall skämmas för vem hon är. Flera citat flödar från denna kvinna som lägger jasminblommor i sin bh för att lukta gott. Det som kanske var det viktigaste får nog vara: ”Behåll din värdighet och var sann mot dig själv.”

Persepolis är en underbar film som jag inte nog kan rekommendera. Den har vunnit ett flertal prestigefulla priser (IMDb 8/10, RT 96%), och jag kan inte nog instämma. För mig blir dess huvudsakliga budskap att även om idealisterna ofta startar revolutioner, så är det sällan de som vinner dem. Men många andra tankar ventileras också. Ur dessa vill jag framför allt framhålla att flickor är flickor oavsett om de har slöja eller inte; att män ofta är korkade, speciellt om de har en religiös snuttefilt; och trots krig och elände är tonåringar alltid tonåringar.

•     Visa inte för mycket av monstret. Ovisshet är alltid mer skrämmande än att visa monstrets 45 armar och gigantiska kropp. Om det nu handlar om sådan skräck. Exempel är ”Alien”.

•     Var noga med att skapa en huvudkaraktär som läsaren kan sympatisera med. Skräck kommer oftast från hot och hotet blir mer skrämmande om det händer någon man sympatiserar med.

•     Vagga in folk i en falsk trygghet. Det får gärna anas att något ändå inte står rätt till. Att låta något onormalt hända i en helt normal och vanlig miljö skapar ofta de bästa skräckeffekterna.

•     Dra ner tempot och skriv kortare och rappare meningar när det är något som är på gång. Det håller intresset uppe och sätter läsaren på helspänn. Låt läsaren bli mer deltagande när du vill skrämma dem ordentligt.

•     Var inte förutsägbar. Där det antas hända någonting, låt inget hända, och vice versa. Lek med uppfattningsförmågan hos läsaren. Överraska. Kolla på filmen ”The Shining”

”Jag måste skriva om vad jag bryr mig om, annars kan jag inte skriva alls.”

Ginny Rorby är en av få författare som har skrivit böcker med ett dövt barn som huvudperson. Hennes bok Hurt Go Happy (2006) (på svenska Sukari min vän, 2007) handlar om den döva flickan Joey och hur hon träffar schimpansen Sukari som kan teckenspråk. Tillsammans utvecklar de en nära vänskap bland annat baserad på ett gemensamt utanförskap. Efter ett flertal förvecklingar räddar Joey Sukari undan ett hemskt öde som ”furry test tube”.

Det är detta som är en av Rorbys huvud poänger. Allt för många schimpanser utnyttjas av människor som ser dem som söta dockor utan förstånd eller känslor. När ”dockorna” blir större blir de jobbiga och 'fula' och skickas iväg. I bästa fall hamnar de på ett reservat av varierande kvalitet, men ofta går de till just forskningslaboratorier där de används som 'håriga provrör' för allt från HIV och hepatit c till bekämpningsmedel.

Berättelsen i Sukari min vän är förvisso påhittad, men Ginny Rorby menar att den speglar en ofta grym verklighet, både för döva barn och ”omhändertagna” schimpanser. Tyvärr går detta budskap delvis förlorat i den svenska utgåvan av boken då förlaget strukit ett efterord av författaren, där hon förklarar sitt engagemang i dessa frågor och sin inspiration till att skriva boken. Dessutom har man valt att ge boken en omslagsbild med en levande schimpans unge på. ”Det är precis den sortens bilder jag är emot, så det är sorgligt” säger Rorby.

I sitt författande märkte Rorby tidigt i sin karriär att hon inte ville skriva om vad hon kunde, utan om vad hon kände stark passion inför. Därför vill hon att boken skall provocera till eftertanke över skillnaderna mellan människor och djur, och vad vi som människor får göra mot de senare. Dessutom vill hon med Sukari min vän ge döva barn och djur en röst. ”Om du inte har någon politisk röst, har du heller inget skydd i samhället” menar hon.

Besöket på LitteraLund har varit kombinerat med bland annat skolbesök. Vid ett sådan på en dövskola i Lund berättade läraren för Rorby om barnens förvåning över att hon inte själv var döv. De tyckte att beskrivningen av hur det är att vara döv var väldigt träffande och de hade blivit mycket rörda av hela berättelsen.

”Jag tror aldrig jag har fått en finare komplimang” säger en tårögd Ginny Rorby.

Tobias Vemmenby

Varmt välkomna till LitteraLunds blogg!

Här kommer vi att informera, lägga upp bilder, fantisera, fabulera och kreera.
Och det vill vi att ni också gör!

Kramar i massor från eva!!