Det var nära att det inte blev någon Persepolis för bloggredaktionen. Ingen hade nämligen tänkt på att reservera en biljett för oss. Men det löste sig snart och jag kunde ta plats i den fulla salongen. Detta var nog det populäraste arrangemang jag varit på under hela LitteraLund, de var tvungna att visa bort ett flertal besökare vid dörren eftersom platserna inte räckte till på långa vägar.

Filmen är en nästan expressionistisk svart-vit självbiografi, som visar en flickas, Marjane Satrapi, liv i revolutionens Iran. Hon växer upp vid tiden för shahens störtande, genomlever det påföljande tumultet när Ruhollah Khomeini tar makten och får uppleva utanförskap i Europa. Men i alla denna storpolitik finns också en familjs kamp för överlevnad och sina egna ideal, och en ung kvinnas kamp för personligt uttryck trots slöja. Även åskådliggörandet av puberteten var mycket träffande, och mina tre väninnor som såg filmen samtidigt som jag, instämde enhälligt i att beskrivningen var mycket träffande.

Persepolis har en mängd intressanta karaktärer, men den jag tar med mig i mina tankar är nog Marjanes mormor. En kvinna som är lika stolt som hon är pragmatisk. Hon lär sin dotterdotter att hon inte skall skämmas för vem hon är. Flera citat flödar från denna kvinna som lägger jasminblommor i sin bh för att lukta gott. Det som kanske var det viktigaste får nog vara: ”Behåll din värdighet och var sann mot dig själv.”

Persepolis är en underbar film som jag inte nog kan rekommendera. Den har vunnit ett flertal prestigefulla priser (IMDb 8/10, RT 96%), och jag kan inte nog instämma. För mig blir dess huvudsakliga budskap att även om idealisterna ofta startar revolutioner, så är det sällan de som vinner dem. Men många andra tankar ventileras också. Ur dessa vill jag framför allt framhålla att flickor är flickor oavsett om de har slöja eller inte; att män ofta är korkade, speciellt om de har en religiös snuttefilt; och trots krig och elände är tonåringar alltid tonåringar.